Återbruka gallerbollar

Jag älskar boll-formen, sfären, den runda formen, eller vad man nu vill kalla den. För några år sedan fick jag runda nät-lyktor att hänga på vår, då nya, terrass. Det som är lite trist är att ljusen i dem sällan blir tända om det inte vankas kalas eller något annat festligt under det mörkare vinterhalvåret. Därför fick de en annan uppgift i sin existens. Som överkreativ florist hamnade de plötsligt (de kreativa anfallen kommer väldigt plötsligt!) upp och ner, och fylldes istället med grus, echeveria och de där stackars törnrosas kjortel-plantorna som jag i våras fick i utbyte mot liljekonvaljer.

När jag är klar med den här installationen är det enkelt att bara svänga på steken och börja bränna ljus i dem på nytt. Jag älskar inte bara runda former, utan också att det mesta har flera användningsområden än bara det givna. Till vårt bröllop hade jag exempelvis rullat några plastpåsar gallerbollar som jag hade tänkt klä med mossa. Men 2010 var inget bra moss-år så idén arkiverades. De bollarna är nu vitmålade och hänger i vår julgran istället för de där vanliga plastgrejerna.

Men just återbruk på något vis är en stor fördel när man jobbar som florist. Att kunna se potential i pinnar, garnnystan, tidningspapper, pafflådor, what so ever. Och vilken kick det ger sen!

Att inspireras av någon annan

Jag skulle så gärna ha tid för ett annat stort intresse också, förutom trädgården. Fotografering. Den hobbyn har funnits med så mycket längre än det här med odling och trädgård, men i nuläget hamnar det lite i skymundan. Men jag försöker att iallafall någon gång ta med mig systemkameran och krypa runt lite bland bladen.

Porträtt och människor har jag lite svårt att fota (om det nu inte handlar om familjen, och bilder till det privata albumet), men däremot är det som att naturens alla motiv aldrig skulle ta slut. En stor inspirationskälla till naturfoto är allas vår egen Min Eden-Nina, som jag har haft den stora äran att få lära känna. Det är kanske lätt att tro att det inte är någon konst att få trädgård att se fin ut på bild, men jodå! Det är lätt hänt att det blir platt, plottrigt, ointressant och väldigt ”dött” (I know), men se det problemet tycks inte Nina ha som levererar den ena fantastiska bilden efter den andra.

Jag vill bli som Nina, och måla med kameran och trädgården på det viset som hon kan. Men för att nå det målet måste man öva. Öva, öva, öva. Och det har jag gjort ikväll.

Midnattsdröm

Ikväll när det är världens stormväder och höstaktigt, är det lika bra att njuta av trädgårdsfoton från igår. Igår efter midnatt (så egentligen idag) var det alldeles fantastiskt skönt väder, så när kaninen fått mat fattade jag kameran och smög runt en stund.

WORDS!

ur boken odla i pallkrage av Eva Robild

Det exploderar

Plommonträden har knoppar som slagit ut i blom, saskatoonerna är alldeles vita av sina blommor, åkerbären har till och med blommor som redan blommat ut… Hur ska det inte se ut imorgon efter det här svalkande och uppfriskande regnvädret vi hade ikväll!?

Det är harmonin jag vill åt.

Nu ska ni tro att det kliar i fingrarna efter att ha suttit på första parkett i Ahlbeckssalen i 1½ timme och lyssnat på Hannu Sarenström. Helst hade jag satt på mig pannlampan och traskat ut med spaden i handen, återuppbyggt växthuset eller fixat ett staket av något slag. Inspirationen flödar bokstavligen ut genom kroppen och det spritter lite extra av energi.

Sedan får man påminna sig själv om att det bara är mars och att det knappt är möjligt att slå ner spaden längre än en centimeter.Jag struntade nästan helt i alla invecklade växtnamn som nämndes under kvällen, för i år känns det väldigt oviktigt med de där fula namnlapparna man sticker ner bredvid nyplanterade växter. De där lapparna som ändå bara bryts av under vintern och man sedan får gå och plocka upp. Gång på gång påminns jag av att det är känslan och atmosfären i trädgården som är det viktiga, inte mångfalden och invecklade växtnamn.
Det var precis det jag hörde mellan alla latinska växtnamn på kvällens föreläsning.

• Smultron, smultron, smultron.
• Lager på lager också i trädgården.
• Brunnäva är billig och lätt att sprida.
• Lättodlat och enkelt.
• Rodgersia tar sig först 5:e året. *suckar*
• Titta inte på det som är ogjort, utan njut av det som är gjort.

Det är sånt som finns bland mina inspirationspunkter från kvällen. Både praktiska råd och råd på det mer hälsosamma planet. Man ska helt enkelt inte göra det svårt för sig, och det är det jag brukar säga åt de som inte vill ha blommor för att ”det är så jobbigt att rensa ogräs”; fyll rabatterna så ogräset inte slipper fram! Så enkelt är det! Tänk i fält! Tänk på hur en sommaräng ser ut, eller vägen på bilden här ovanför- det är kvalitét och inte kvantitet. Mycket av en och samma sort. Lättodlade sorter som sprider sig lätt och utgör en mängd. Det är det klokaste jag kan återge från föreläsningen.

Förutom Hannu fanns det en mängd bekanta ansikten i folkmassan. Nina, Nina, Kitty, Sandra, ett gäng från Sunds osv…

Jag är oerhört inspirerad just nu, och kan faktiskt inte sätta mer ord på kvällen än så här. Istället får ni ett par inspirerande bilder.

 

i Min Eden

Igår, torsdag, besökte jag tillsammans med Kitty (det är sjukt hur många gånger ni har fått länkat dit) den här färgstarka kvinnan. Vet ni vem det är? Det är Min Eden, eller så kan vi helt enkelt bara kalla henne Nina, som hon egentligen heter. Min Eden är bara namnet på den fantastiska trädgård (och blogg, jag vet inte riktigt vilket som kommer av vad) hon skapat.

Det var verkligen en upplevelse, och en trädgård som MÅSTE ses, åtminstone en gång! Jag som aldrig tidigare sett trädgården live, blev så överraskad. Att det kan se så annorlunda ut än vad man målar upp i sitt huvud från de bilder som publiceras på bloggen.

För mig var det alla detaljer överallt, som gjorde det hela till en upplevelse. Alla små statyer, skyltar, grejer, hinkar, lådor… på bilden finns det en liten, liten skylt som det står ”nässlor” på, men den upptäckte jag först här hemma när jag gick igenom bilderna. Och liten indeed! Jag var tvungen att zooma in för att se vad det stod. Men någon nässla såg jag inte skymten av någonstans. Så då kan vi prata om falskskyltat! Istället fanns ett hav av starkrosa vallmon, som man som besökare omöjligt kan avgöra huruvida de finns där av misstag, eller om det bara är tänkt att se ut som ett misstag.

Jag såg på trädgården på två sätt, som trädgårdsmästare, och som entusiast. Trädgårdsmästaren såg de praktiska lösningarna med stenar runt rabatterna och träden, växtvalet och konstruktionerna… medan entusiasten ständigt undrade ”hur i allsin dar kom hon på det här?”, inte på något dåligt sätt, utan med baktanken på hur stor fantasi och vilken kreativitet det krävs för att få ihoppysslad en sån här skatt.

Faktiskt så kände jag mig lite som Peter Englander när jag kikade runt och försökte med all makt att hitta ”fulhörnan”. Men tror ni att jag fann någon sådan? Nej. Till och med komposten var i snyggaste laget liksom området runtomkring (nu pratar vi i skuggan under pilen, bakom ladan… typ där solen aldrig skiner om man vill vara riktigt dramatisk), ja det fanns till och med en rottingstol att slå sig ner på så länge man väntade på att komposten skulle brinna klart. Jag är fascinerad.

Jag gick flera varv runt gården… alltså den är inte stor alls, och ändå ryms det sån mångfald och så otroligt många rum… dels för att det tog ett helt varv innan Leon somnade och jag kunde lämna honom i skuggan, och dels för att det behövdes minst två varv för att ta in alla intryck. Det var en svår nöt att knäcka, eller för att säga det mer rakt ut var det så mycket att ta in, att det blev svårt. Egentligen borde man vara där en hel dag för att hinna med allt. Och oj så jag önskar att jag fick en privat guidning och höra om alla tankar bakom!

I efterhand dök det upp mängder av frågor i mitt huvud. Var är allt ogräs? Hur många stenar är använda i Min Eden? Vad finns det under smultronen vid kanten av rabatten? Hur gör man med en pytteliten damm till vintern? Och så vidare i all oändlighet (Nina, du behöver inte svara på frågorna… jag har en idé som du ska få höra om sedan). Sedan insåg jag, att det jag ser som ogräs, det är liksom där som ett snyggt misstag hos Nina. Jag måste lära mig att släppa på tyglarna lite på den punkten.

Stenläggningen var ett mästerverk i sig! Allt hängde ihop så snyggt, och ögonen drogs lika mycket neråt som in i rabatterna. Det är så snyggt och så praktiskt, och så genialiskt!! Mossa som fogmassa, hur smart är inte det? Och så sjukt snyggt att jag helt kallt tänker sno den idén och själv leka lite med surmjölk mellan stenarna. Tänk om jag skippar sanden på mina gångar, och kör på stenar istället?! Det kan ju faktiskt hända i framtiden. En bit i taget. Eller så redan ”så fort som möjligt”.

Vilken mångfald! Det är inte klokt hur många sorters växter det fanns i Min Eden, och alla trivdes helt fenomenalt.
Ett av de mer intressanta inslagen måste väl ändå ha varit den lilla igenväxta gången rakt genom den största rabatten. Man lockades att gå på den, och jag tror också att alla gjorde det! Sedan var det ingen stor upplevelse i sig, men att se den där bland alla bladverk gör att man blir lite äventyrslysten.

Och höjdpunkten?! Definitivt surjordsrabatten och den lilla, lilla dammen i en rostig balja. Surjordsrabatten är precis sådär mystisk som man fått läsa på bloggen, och man skulle helst av allt bara vara 5cm hög och kunna gå in under thuijan och syrenhortensian, inspektera stubben och säga hej åt den där figuren som ligger och har det så mysigt i mossan. Jag som blir helt till mig av en trollskog, och går igång på mossa, borde absolut ha både ett woodland och en surjordsrabatt.

Det här har du gjort bra Nina! Du är värd precis all uppmärksamhet och lovord! Det är ett fantastiskt arbete du gjort, och vilken upplevelse dina besökare får! Jag vet iallafall en trädgårdsentusiast som tänker komma tillbaka (jag säger inte vem, men hon bor visst under ett vattentorn).

TACK!

Inspirationsresa

Nu väntar jag bara ivrigare än ivrigast på morgondagen när jag och Leon, tillsammans med Kitty och Alva (tror jag) ska besöka Min Eden, samt öppna trädgårdar i skatan. En inspirationsresa minsann!