Trädgårdsmästaren i mig.

Ungefär den här tiden på året får jag alltid sådan stor lust att så något. Någon gång har det varit kiwi, någon gång passionsblomma, mango, örter and so on. Nå, nu är det dags igen, och i år tänkte jag ge passionsblomman en ny chans. Förra gången jag sådde frön från en passionsfrukt var när jag gick i ettan till trädgårdsmästare, det gick ganska bra och den överlevande plantan hade jag kvar i kanske två år.


Först är det ett evigt pillande med fröna. I den frukt som jag hade fanns det totalt 108 frön, och de är alla inkletade i ett orange lager snor-liknande gegga som ska borttorkas. Hushållspapper är guld värd, och sedan blir det helt orange av geggan.


Att jag, som äger minst tålamod i hela världen, orkar pyssla med sånt här är väl nästintill ett mirakel; först pilla bort kletet från fröna, och sedan ska fröna pillas ner i jorden. Ojojoj! Men jag kan meddela att det gick förvånansvärt bra!
Jag hade en lasangeform som har en spricka i sig, och den tyckte jag passade perfekt att driva upp plantor i, och i den satte jag såjord. Som ni ser är formen inte så stort, så alla 108 frön fick inte vara med. Vill någon ha 36 frön så har jag.


Nej det är inte en mättande låda ni ser. Det är den färdiga sådden med vulkanmaterialet ”vermiculite” strött på. Det är ett sånt där bra material som samlar värme och samtidigt håller fukten så att sådden inte torkar ut så fort.

Och så ställer man hela härligheten i ett passligt ljust söderfönster och hoppas att man har något tålamod kvar för att invänta groddarna! Jag lovar att ni kommer att få följa utecklingen!